Att beskriva en doft kan vara ohyggligt svårt för den som inte är tränad. Det är kanske därför det är så fascinerande att se och höra vinprovare nosa sig fram till vindoftens alla nyanser för att sedan beskriva dem.
Som sommarvikarie på Vin & Sprit ingick det i mina uppgifter att duka av efter den dagliga provningen av de aktuella s.k. härtappade produkterna, d.v.s. vin och sprit. Vid ett tillfälle stod både laboratoriechefen och en av hans kvinnliga kollegor kvar och analyserade ett vin. De var fullt upptagna med detta och fortsatte medan jag plockade glas. I tysthet häpnade jag över den detaljrika beskrivningen av vinet.
”Jag tycker jag känner gödsel” sa kvinnan med näsan långt nere i glaset.
”Ja, det borde väl du känna till, bonnkärring!” svarade chefen. Jag höll på att tappa lådan med glas i golvet, osäker på om jag hört en kollegial jargong eller en förolämpning.
Dofter är som musik, de kan föra oss tillbaka i tiden till en viss händelse, känsla eller situation. Jag öppnade en kartong plastmappar på kontoret en gång och blev genast nostalgisk. Doften av plast påminde om hur en ny docka kunde lukta, precis när man plockade upp den ur kartongen.
När jag nu nyper en kvist mejram från krukan i växthuset och rullar den mellan tummen och pekfingret får jag med ens två tydliga associationer: Don Draper och Ljungsjön. Don Draper, alltså huvudkaraktären i tv-serien Mad Men, maskulin, stilsäker och mycket medveten om sin ”appearance”. Kort sagt: mejram luktar karl. Dyr karl, med parfym kryddad med sandelträ.
Att Ljungsjön dyker upp som en association kommer sig av att runt denna lilla sumpiga sjö där jag lärde mig simma växer det mycket pors. Någonting i mejram påminner om den friska skogsdoften av pors.
Mejramolja används faktiskt som doftämne i t.ex. tvål, men inte så ofta i parfym. Redan de gamla egyptierna kände till oljans egenskaper: den verkar avslappnande och lugnande samt dämpar hosta, influensa och förkylningar. Den har också antibakteriella egenskaper och går tydligen särskilt hårt åt tuberkelbakterier.
Min mejram – av den vanliga sorten krukmejram, släkt med oreganon – får för säkerhets skull stå i växthuset eftersom den är så frostkänslig. Den har fått lite sandblandad jord, medelhavsväxt som den är.
Efter att ha experimenterat med mejram i köket är det för mig en gåta hur denna underbara krydda kan ha blivit förpassad till bakre raden av kryddburkar och i sort sett bara nämns i samband med ärtsoppa.
Fast traditionen av ärtsoppa och mejram är å andra sidan minst 800 år gammal. Munkarna tog med sig mejram från sydeuropa, dit den kommit både från söder och öster om Medelhavet. Kryddan användes främst till feta rätter med gås eller fläsk. Eftersom den gamla katolska traditionen bjöd att fredag var fastedag gällde det att äta ordentligt på torsdagen: ärtor med fläsk, t.ex. Och med fläsket passade mejram.
Jag har provat mejram på nästan allt – och hittills inte hittat något den inte passar till. Någon gång skall jag skriva ned receptet på mina färsbiffar med mejram och vitlök. Och tomatsoppan med mejram. Och grillsåsen. Men inte nu. Jag skall se reprisen av Mad Men.





















